Mördaren behövde bara sex minuter – sen var hon borta

T

andläkaren Tom Wilson kände omedelbart igen sina egna lagningar.
Han förstod att han höll sin egen dotters käke i handen.

44 år senare är 13-åriga Colettes mördare fortfarande fri, och ytterligare över 30 kvinnor har under den tiden mördats längs I-45, mellan Houston och Galveston.

– Min man gav mig skulden mig för det som hände, säger Claire Wilson, 82, mamma till det allra första offret längs I-45.

ALVIN, TEXAS Klockan var halv ett på eftermiddagen, torsdagen den 17 juni 1971, när orkesterledaren saktade in vid vägkanten och öppnade dörren för ett av barnen i bilen.

Colette Wilson klev ut. Hon var 13 år, hade en Musse Pigg-tröja och ett par lila shorts. I sin hand hade hon en klarinett. Flickan med det långa bruna håret vinkade hejdå till vännerna som var näst på tur att bli avsläppta, och vände sig mot korsningen där hennes mamma skulle komma körande för att hämta upp henne.

Bara tre kilometer bort, i tvåvåningshuset på landsbygden utanför Alvin, Texas, var det lite stressigare än vanligt. Claire Wilson och hennes man Tom hade fått tio barn inom loppet av ungefär lika många år, och just den här dagen var det många som ville ha mammas uppmärksamhet på samma gång.

När Claire kom fram till vägrenen där Colette skulle stå och vänta var hon sex minuter försenad. Hennes 13-åriga dotter var spårlöst försvunnen.

– Jag såg en bil stå parkerad på andra sidan gatan men tänkte inte så mycket mer på det. Jag kan inte ens säga om det var en man eller kvinna bakom ratten, jag bara tittade efter Colette, säger Claire.

Hon åkte till ett grannhus där en vän till dottern bodde. De hade inte heller sett henne.

Hon kände hur oroskänslan i magen började komma krypande. Hon åkte hem och ringde sin man på hans tandläkarkontor.

”Något är fel”, sa Claire i telefonen till sin man.
”Colette är borta.”

Tom Wilson rusade hem och gav sig genast ut för att leta tillsammans med familjens vuxna barn, medan Claire kontaktade polisen.

– De visste ingenting om vad som skulle göras, de sa bara att hon nog hade stuckit iväg och att vi skulle vänta i 24 timmar.

Claire förklarade att det inte stämde. Att grannfamiljens dotter skulle gifta sig, att Colette inte hade sytt färdigt sin klänning till bröllopet än, och att det inte fanns en chans i världen att hon skulle försvinna frivilligt. Men polisen gav sig inte. Ett dygn, sedan skulle de hjälpa till.

 

Nyheten började sprida sig bland grannarna, som känt familjen – och Colette – hela hennes liv.

– Vi förstod genast att något hade hänt, hon var en jättefin flicka, säger grannen Pete Barba, som tillsammans med hustrun Billie samlade de boende i området för att leta.

Tillsammans letade de i skogen som omringade familjens hem i det lilla samhället, bara en kort bilfärd från motorvägen I-45.

– Det var kaotiskt, säger Colettes lillebror Barry Wilson.

– Jag var bara nio år, men jag minns hus jag satt i en bil med någon och bara körde runt och letade och letade.

Dagen efter kom poliserna. Och i deras släptåg journalisterna.

– Att få en mikrofon uppkörd i ansiktet när din dotter är försvunnen är på gränsen, säger Claire.

– De var så fascinerade, för på den tiden hände inte sånt. De tänkte inte riktigt på att vi var människor också. De bad om fotografier på Colette som de sa att de skulle ta kopior av, och sedan försvann de iväg med dem och vi såg dem aldrig mer. Nästan alla bilder på Colette försvann.

 

Efter de första nyhetssändningarna började en annan grupp människor söka upp familjen Wilson: siare och sierskor.

– Alla klärvoajanter höll på att göra oss galna. De ville komma in i vårt hem, röra hennes hårborste, fingra på hennes skor, alla sådana där saker.

Familjen blev till och med uppringda av synska och medium från Europa som sa att de kunde hitta henne.

– Vi var så desperata, vi gjorde nästan vad som helst. En siare sa att han kunde se Colette i en sjaskig del av Houston, så min man bara satte sig i bilen och åkte dit, och körde runt, runt i timmar.

Men Colette fortsatte att vara spårlöst försvunnen.

– Jag var avundsjuk på min ett år äldre lillasyster. Hon var den söta, jag var den smarta. Till en början kände jag bara att ”Yay, hon är inte här”, men sedan fortsatte dagarna att gå och jag började inse att det faktiskt innebar att något hade hänt henne, säger Marguerite Bagwell.

– Då översköljdes jag av skam och undrade om det var mitt fel, om jag hade orsakat det med mina önskningar. Hade jag varit så avundsjuk på henne att min önskan att slippa min söta syster faktiskt slog in?

 

Colettes pappa blev helt uppfylld av dotterns försvinnande. Han utfäste en belöning på 80 000 kronor av familjens sparade pengar. En förmögenhet 1971.

– Det blev så konstigt, för hans sorg var så enorm. Vi fick inte prata om att Colette var borta, vi fick inte säga hennes namn, säger hennes bror, Barry Wilson.

Den enda Tom Wilson pratade med om försvinnandet var sin fru, som vid försvinnandet var gravid med familjens elfte barn. Och det var inte särskilt bra samtal.

– Han gav mig skulden för att jag var försenad när jag hämtade henne. Han var arg på mig för att jag inte kunde minnas detaljer om den där bilen. Jag gick till och med till en hypnotisör, men inget hjälpte. Jag kunde inte minnas någonting, säger Claire.

Mindre än en månad senare, i juli 1971, försvann en 14-årig flicka i Galveston, knappt åtta mil bort längs väg I-45. Hon hittades mördad i vattnet dagen efter. Familjen hörde om flickan, men när de fick veta att hon var svart utgick de ifrån att det inte var samma gärningsman.

Den 4 augusti 1971 var det dags igen. Då försvann två 14-åriga flickor som bodde i Webster, halvvägs mellan Alvin och Galveston längs motorvägen. Och två månader senare, i oktober 1971, var det dags igen. Då försvann en 19-årig ekonomiassistent uppe i Houston.

Fyra nya flickor på fyra månader. Och inget spår av Colette.

Varje kväll stod familjen runt hennes säng och bad den katolska rosenkransbönen att hon skulle komma hem igen. Det var enda gången som hennes namn nämndes. Annars vågade syskonen inte prata om henne, för pappa Tom blev så ledsen.

– Han led så fruktansvärt varje gång någon sa hennes namn, så både jag och barnen slutade göra det, säger Claire.

Efter fem månader och sex dagar hörde familjen på nyheterna att kvarlevor hittats i en reservoar norr om Houston. Enligt uppläsaren tydde allt på att det var den saknade 19-åringen, Gloria Ann Gonzales.

 

De upphittade kvarlevorna fördes till en rättsläkare som skulle säkerställa kvinnans identitet genom att sätta ihop över- och underkäken med de upphittade tänder som låg bredvid kroppen.

När arbetet var färdigt tre dagar senare var rättsläkaren förbryllad.

Han hade en hel uppsättning av tänder som överensstämde med tandregistren för Gloria Ann Gonzales. Men han hade också överblivna tänder som inte passade in.

Polis åkte tillbaka för att söka igenom platsen. När Tom Wilson fick nys om de extra tänderna satte han sig genast i en bil. Han var inte bara sin dotters pappa. Han var också hennes tandläkare. Ungefär samtidigt som han svängde in till fyndplatsen hittades en käke.

Tom Wilson bad att få se på den och kände igen sina egna lagningar.

– Det är min dotter, det råder ingen tvekan om det, sa han med tårar rinnandes längs kinderna till de journalister som stod vid fyndplatsen.

– Vi vet inte vem som har gjort det här, men vi ska hitta honom.

Sedan klev Tom Wilson in i bilen och körde iväg.

– Han kom hem och såg ut som ett lamm skickat till slakt. Han vägrade att prata med mig om det ögonblicket, om hur det var för honom att identifiera vår dotter på det sättet. Det var för smärtsamt för honom.

Sex månader efter att Colette Wilson försvann fick hennes familj slutligen begrava henne.

– Även om det inte slutade på det sätt vi ville så var det fint att få begrava henne.

 

Men Tom Wilsons profetia slog inte in. Polisen stod handfallen. De hade några olika misstänkta, men inget konkret.

Tom Wilson dog fyra år senare av en hjärtinfarkt.

– Det är så det står på papperet. Han dog av ett brustet hjärta, säger hans hustru, som då blev lämnad ensam med tio barn.

– Efter att han dog var det det första de andra barnen frågade mig. ”Får vi säga Colettes namn nu?”, säger Claire.

Hon startade en redovisningsbyrå för att försörja familjen, och kämpade på.

– När man har tio barn kan man inte bryta ihop. Det var klart att det var otroligt tufft, men jag hade inget val, säger hon.

Claire tror att förlusten av familjemedlemmarna förde dem som fanns kvar närmare varandra.

– Fortfarande kommer alla barnen hem till mig varje jul. Vi har det bra. Det är klart att jag hade velat att någon skulle ha gripits för mordet, men det hade ju ändå inte fört Colette tillbaka. Man måste gå vidare.