Jessica hade bara tre minuter kvar till avfarten hem

Jessica Cains pappa ville försäkra sig om att dottern skulle få en trygg uppväxt.

Därför valde han att flytta familjen till den lugna ön Tiki Island.

Fyra år senare försvann hans enda barn spårlöst.

LA MARQUE, TEXAS Sjuttonåriga Jessica Cain hade två stora kärlekar i livet: kriminologi och teater. Hon hade precis blivit antagen till University of Huntsville där hon skulle studera det förstnämnda, hennes specialintresse var seriemördare – och i kväll hade hon ägnat sig åt den andra. Hon hade en ärmlös svart tröja med spetsdetaljer, bruna byxor och ett par svarta sandaler. Hon var lycklig.

Tillsammans med en ensemble hade hon uppträtt på Harbor Playhouse i Dixon, i den andra akten hade hon sjungit solo i låten ”My boyfriend’s back”, och när föreställningen var över frågade hon sina föräldrar om hon kunde stanna kvar med vännerna och äta och fira.

Föräldrarna sa ja, och lät Jessica ta sin pappas vita bil, en Ford Pickup från 1992, medan de körde hem till huset på Tiki Island i mammans bil.

Kompisgänget bestämde sig för Bennigan’s Restaurant. Allt drog ut på tiden. Jessicas vänner fick sin mat, men hennes kom inte. Plötsligt fick Jessica ett meddelande på sin personsökare. Medan kamraterna åt gick hon till telefonkiosken och ringde ett samtal. Hon pratade i 15 minuter. När hon kom tillbaka var hennes mat slutligen redo. Hon bad om en låda att ta med maten i, åkte tillsammans med några vänner hem till en kamrat och såg på en film, innan de åkte tillbaka till Bennigan’s där hennes bil stod kvar på parkeringen. Klockan var halv två på natten när Jessica Cain vinkade hej då till två kompisar, klev in i sin bil och startade den.

De båda bilarna, vännernas och Jessicas, körde bredvid varandra till avfarten, där vännerna svängde vänster för att åka norrut på I-45, medan Jessica svängde höger för att köra söderut, hemåt.

Resan mellan restaurangen på Bay Area Boulevard och hemmet på Tiki Island var 37 kilometer lång.

Något hände på vägen.

I huset på ön vaknade Jessicas mamma, Suzy Cain, till. Hon hade slumrat i soffan i vardagsrummet, som hon brukade göra kvällarna när Jessica var ute. När hon sneglade på klockan märkte hon att den var halv tre och att dottern, som var både pålitlig och ordentlig, inte kommit hem. Hon gick in i sovrummet och väckte sin man, som klädde på sig och gav sig ut för att leta. CH Cain åkte längs I-45 i nattsvart mörker, tills han kom till restaurangen där det inte fanns en skymt av vare sig hans dotter eller någon annan levande själ. Han började köra tillbaka mot hemmet.

Där I-45 passerar samhället La Marque finns en elektronisk vägskylt vars röda bokstäver berättar att det bara är tre minuter kvar till avfarten mot Tiki Island.

Där, alldeles bredvid motorvägen, såg CH Cain sin egen bil stå parkerad. Men av hans dotter fanns inte ett spår.

– Hon var bara försvunnen, säger Mike Barker, som är nära vän till familjen och som nu tillbringat 18 år med att försöka bringa klarhet i vad som hände den natten.

Mike Barker sitter på en lokal restaurang, Kelley’s Country Cookin’, och bläddrar i menyn. På bordet framför honom finns en rejäl mapp om den sjuttonåriga kvinnan, som i dag skulle vara 35 år. Papperen på bordet är bara en bråkdel av de tusentals sidor med material han har samlat på sig genom åren.

– Jag var scoutledare när en annan flicka, Laura Smither, försvann i april samma år. Då arrangerade jag sökningar efter henne. När Jessica sedan försvann i augusti kontaktade hennes föräldrar mig och bad om hjälp. Jag kunde aldrig sluta leta, jag har försökt många gånger, men jag kan inte släppa det här fallet.

Han tar fram bilder inifrån bilen, hur den såg ut där i gryningen när Jessicas pappa och polisen vid femtiden på morgonen öppnade bildörren. Jessicas plånbok låg kvar i förarsätet, men hennes nycklar var borta. Bilen hade inte punktering, motorn fungerade som den skulle och det fanns inga blodspår, inget krossat glas, inga släpmärken på gruset.

När polisen började nysta i vad som skett den natten trädde två olika ögonvittnen fram, som gjort varsin iakttagelse. Den ena var tvärsäker på att ha sett en röd Isuzu Amigo, årsmodell 1993 eller nyare, stå parkerad bakom Jessicas vita pickup. Ögonvittnet minns att bilen hade tonade fönster och ett reservdäck fastmonterat på bilens baklucka. Det andra ögonvittnet såg istället en större vit pickup som såg ut att köra efter eller jaga Jessicas bil i full fart, men fick ingen bättre bild av föraren. Polisen har aldrig med säkerhet lyckats lokalisera någon av bilarna, eller deras förare.

– Många försvinnanden har toppar och dalar. Man får en ledtråd, det visar sig att det inte leder någonstans, det går upp och det går ned. I fallet med Jessica finns det inget sådant. Inga toppar, inga dalar. Hon helt enkelt bara försvann från jordens yta och har aldrig setts till igen efter det, säger Mike Barker.

Jessica var CH och Suzy Cains enda barn. Privatdetektiven berättar hur föräldrarna aldrig kommit över sorgen.

– De har flyttat flera gånger, för de stod inte ut med att bo kvar i hemmet, men samtidigt är de livrädda för att Jessica någon gång ska höra av sig, så de har flyttat med sitt gamla hemnummer till en granne, i hopp om att det en dag ska ringa i telefonen och att det ska vara Jessica som berättar att hon är vid liv någonstans, säger han.

Vad gör det med familjen att inte få ett avslut?
– Man kan aldrig gå vidare. Det är aldrig över. Mardrömmen bara fortsätter, dag ut och dag in. Så känner vi alla som har engagerat oss i det här, som vill veta vad som hände Jessica. Jag hade en idé om att vi skulle göra en pjäs om henne, hedra henne på det sättet. Jag pratade faktiskt med kvinnan som äger teatern där Jessica uppträdde den natten och föreslog det. Men hon tittade bara på mig med sorgsna ögon och sa ”Hur kan vi göra en pjäs om Jessica när vi inte har något slut på berättelsen”. Och det är nog så vi alla känner. Det finns inget slut.