”Polisen sa bara: Hon har rymt. Hon kommer hem igen”

Långt blont hår. Stora ögon. Markerade läppar.
Oavsett om man ser likheterna med släktingen Marilyn Monroe eller inte, är flickan på fotografierna vacker.

Det tycker hennes mamma också.

– Hon var lika fin på insidan som på utsidan, säger Jeanie Escamilla, 56, om 13-åringen som aldrig blev vuxen.

TEXAS CITY, TEXAS Året var 1996 och platsen var Dickinson, Texas.

I ett hus i staden, som löper längs motorvägen I-45, grät 13-åriga Krystal Jean Baker över att elaka flickor i skolan hade knuffat henne och dragit henne i håret.

Mamma Jeanie Escamilla arbetade heltid som hårfrisörska, var ensamstående med tre barn och ville lösa problemet. Hon bestämde att hennes yngsta dotter skulle bo resten av terminen hos sin mormor, tjugo minuter bort i Texas City, ett annat skoldistrikt. När Krystal protesterade sa Jeanie att det bara var till sommaren, att de skulle finna en annan lösning.

– Vi pratades vid varje dag och sågs nästan dagligen ändå.

Men att bo med sin mormor var inte alltid något som tonåringen tyckte om.

Den 5 mars 1996 stod de båda och grälade på uppfarten till det lilla huset på South Pecan Drive i Texas City. Klockan var två på eftermiddagen, mormodern hade precis kommit hem och insett att Krystal inte gått till skolan samma morgon på grund av halsont. Trots det ville hon nu ha skjuts till en vän som bodde i Bayou Vista, tolv minuter bort. När hennes mormor vägrade stormade Krystal iväg. Trött och uppgiven gick mormodern tillbaka in i huset, ringde polisen och bad dem att hämta upp Krystal som försvunnit söderut. Hon bad dem köra hem henne.

När Krystal kom till korsningen mot den större vägen Texas Avenue gick hon in i däckaffären på hörnet och frågade om hon fick låna telefonen. Hon ringde sin mamma och beklagade sig.

– Jag sa åt henne att hon skulle gå hem igen och att ”du måste vara snällare mot din mormor”, säger Jeanie Escamilla.

Det var de allra sista orden hon sa till sin dotter. Hon har spelat upp samtalet i huvudet fler gånger än hon kan räkna.

Krystal svarade att hon skulle gå hem. Det gjorde hon inte.
Istället klev hon ut genom dörren och försvann spårlöst.

– Jag förstod direkt att något var fel, och inom några timmar bara kände jag på mig att hon var borta, att något hade hänt, säger Jeanie Escamilla.

Polisen höll inte med. Det dröjde flera timmar innan de ens dök upp. De lyssnade på berättelsen, ryckte på axlarna, sa att hon sannolikt rymt. Först när Jeanie Escamilla insisterade fick hon fylla i ett papper att hennes dotter saknades.

Formuläret lades i en hög.

– Det är varje mammas mardröm. De gjorde ingenting. Jag visste att hon inte hade rymt, för bara en vecka tidigare hade dottern till min väninna rymt hemifrån. Krystal hjälpte till att hitta henne, och samma kväll sa hon ”Mamma, jag lovar att aldrig göra så mot dig”.

– Så jag visste det, jag var helt säker att hon inte höll sig borta frivilligt, men de trodde mig inte.

Timmar blev till dagar som blev till veckor. Varje dag ringde Jeanie Escamilla polisen, vädjade till dem att göra något. Varje dag fick hon samma svar.

”Hon har rymt. Hon kommer hem igen.”

– Det var fruktansvärt. Fruktansvärt. Jag kunde inte äta, jag kunde inte jobba, jag kunde inte tänka klart. Jag gjorde inget annat än att fundera över min flicka, var hon var, vad som hade hänt.

Sexton dagar efter hennes 13-åriga dotters försvinnande ringde polisen.

”Kan du komma och titta på några bilder?”, sa de.

Jeanie Escamilla åkte till polisstationen.

– Jag hade hoppats att de skulle skicka ut bilder på Krystal till pressen, så när jag gick in i rummet var jag säker på att det var det det handlade om.

Istället möttes hon av fotografier på en mördad flicka. Liggande på mage i en onaturlig position på en vägren under en bro. Hon hade en blommig klänning som var uppdragen till midjan.

Jeanie Escamilla kunde knappt andas. Varför visade poliserna henne en bild på en död flicka med en likadan klänning som Krystal burit? Hon vände ansiktet mot dem och sa upprört att det inte var hennes dotter. Då lade poliserna fram ytterligare en bild, på flickans huvud. Ansiktet var blåslaget och fyllt av skrapsår. Runt hennes hals syntes ett tjockt rött strypmärke. Jeanies ögon gick från flickan till polisen och tillbaka till flickan igen.

Plötsligt förstod hon varför polisen visade henne en bild på en mördad flicka.

Det var hennes mördade flicka.

– Jag svimmade. Alltså bokstavligen. Jag bara ramlade ihop, säger Jeanie Escamilla.

Kroppen hade hittats tolv mil nordost om Texas City, strax utanför Anahuac, i ett annat polisdistrikt. Men vad än värre var, var att kroppen hade hittats bara tre timmar efter att Krystal klivit ut genom dörren och försvunnit. Samtidigt som hennes mamma stod med dotterns fotografi i handen på polisstationen i Texas City stod detektiver i Chambers County redan runt den mördade flickan.

I över två veckor hade hennes dotter legat död i ett bårhus, klassad som en okänd, en Jane Doe, medan Jeanie hade ringt polisen varje dag.

– Vi gjorde många misstag med den utredningen, säger Brian Goetschius, utredare på polisen i Texas City.

– Det var praxis att behandla den sortens försvinnanden som rymningar. Vi borde inte ha gjort det, men vi gjorde det.

När kroppen var identifierad inleddes en massiv utredning. Men mördaren hade sexton dagars försprång. Medan polisen letade efter en brottsling tvingades Jeanie ge sig ut för att hitta en klänning att begrava sin dotter i.

– Det var så förfärligt, jag ville ha en öppen kista så att hennes vänner skulle kunna ta farväl, men hon var så blåslagen. Jag var tvungen att köpa en klänning som dolde hur han hade strypt henne. Jag var tvungen att köpa en klänning som dolde hennes små händer för de var fulla av sår. Jag ville inte att hennes vänner skulle se henne och bli skräckslagna.

– Jag hade frågat polisen om och om igen vad det fanns för bevis, och de sa bara att det inte fanns några. Jag minns att jag tänkte att de måste ha fel. Hela hennes kropp visade hur hon hade kämpat för sitt liv. Det fanns inte en chans att det inte fanns några bevis på henne.

Jeanie fortsatte att fråga polisen vad de visste, vad de hade. Hon fick inga svar.

Hon undrade vem som hade gjort det. Hon fruktade att dottern utsatts för sexuella övergrepp, men inte heller där fick hon veta något. Hon föreställde sig att det kanske var några av de där flickorna som retade henne, att något hade gått snett.

Veckor blev till månader som blev till år.

Ingen greps.

För Jeanie Escamilla kan livet enkelt delas upp i två delar. Före och efter.

– Det finns egentligen ingenting som hjälper dig när ditt barn mördas. Det sägs att tiden läker alla sår men det är ju inte sant. Det här såret läker aldrig. Mitt hjärta har gått sönder i så många bitar att det är helt omöjligt att sätta ihop det igen.

Många år senare knackade det på hennes dörr mitt i natten.

Utanför stod en kvinnlig polis från granndistriktet som hade de mest oväntade nyheter.

Det visade sig att kvinnan framför henne, Sherry Willcox , 36, hade varit nästan jämngammal med Krystal. När kroppen hittades hade Sherry varnats av sin mamma att det fanns en man som mördade flickor längs vägen.

Kvinnan hade aldrig kunnat sluta tänka på den mördade flickan. När hon började hos sheriffen hade hon beställt lådan med sparade bevis från fallet och haft den på sitt kontor i många år, i väntan på en möjlighet att göra något av den. Med tiden kom ny teknologi och när hon fick i uppdrag att beställa en dna-analys i ett annat fall stoppade hon med Krystals kläder i beställningen utan att be om lov.

Flera år senare, när Jeanie Escamilla öppnar dörren får hon veta att en annan kvinna i hemlighet varit hennes förkämpe och att polisen inte bara hittat dna på kläderna, de har dessutom matchat dem mot en gärningsman.

– Å ena sidan blev jag lättad, men å andra sidan blev jag så förfärad. Jag hade frågat i alla år om det fanns bevis, om det fanns dna, och fått nej, och plötsligt får jag veta om att de hittat spermafläckar. Jag kunde inte lura mig själv längre, jag var tvungen att inse att någon hade förgripit sig på henne.

Mannen var Kevin Smith, en svetsare född 1965, som i januari 2010 kört rattfull i Louisiana. Till skillnad från Texas, som bara tar dna på sexförbrytare, tar Louisiana dna på alla som åker fast. Därför hittades Smith, trots att han aldrig misstänkts för något grövre brott.

Fjorton år efter mordet på Krystal, i september 2010, greps han.

Kevin Smith erkände, mot att slippa dödsstraff. I sin bekännelse berättade han hur han erbjudit Krystal skjuts, och i bilen föreslagit att de ”skulle ha lite skoj”. Han beskrev hur Krystal hade kämpat emot, hur han försökte strypa henne med sina händer, men att hon inte dog. Han tog då en kabel och virade om hennes hals.

Kevin Smith sa i förhöret att om flickan inte stretat emot hade hon fortfarande levt.

Två år senare, 2012, var det dags för rättegång.

– Den är en historia för sig, säger Jeanie och skruvar på sig.

– De fläkte upp en bild av Krystal, bredvid en bild av hennes gammelfaster, Marilyn Monroe. Mördarens försvarsadvokat fick det att låta som om de var likadana fresterskor som fick vad de förtjänade.

Försvarsadvokaten kommenterade bland annat att Krystal burit en kort klänning.

– Jag förstår inte vilket samhälle vi har i dag där man står i en rättegångssal och pratar om en trettonårig flickas kläder när hon mördas. Om ett barn rövas bort på stranden i baddräkt, betyder det att hon förtjänar det för att hon är lättklädd?

Det tog juryn fyrtio minuter att bestämma sig. Kevin Smith fick livstids fängelse.

– Jag är lättad att han är borta från gatorna, men vi har båda fått ett livstidsstraff. Jag får aldrig se min dotter växa upp. Jag kommer aldrig se henne gifta sig eller bli mamma.

Sedan domen föll har Jeanie Escamilla fört ett korståg för att ändra lagen i Texas så att alla gripna ska lämna dna.

– Jag försöker hjälpa andra som är i samma sits. Vi sitter alla i samma båt. Ingenting jag gör ger mig min dotter tillbaka, men någon annan kanske slipper det jag gått igenom.