”Var är du? Varför kommer du inte hem, Laura?”

Den nioårige pojkens bästa vän fyller år.
Han är med på kalaset, men står gömd i ett par buskar när vännerna leker.
Han tar fram bilden han går omkring med i byxfickan.

– Laura, viskar han till systern på fotografiet.
– Var är du? Varför kommer du inte hem?

FRIENDSWOOD, TEXAS Två saker var det bästa syskonen Smither visste:
Bacon. Och pannkakor med chokladbitar i.

Den här morgonen skulle de få båda till frukost.

David Smither stod i köket och hjälpte sin mamma, Gay Smither, plocka fram ingredienserna till pannkakorna. Mjölk, mjöl, ägg, socker, salt. Då kommer hans tre år äldre syster in i rummet.

– Får jag jogga innan vi äter?

Han tror inte riktigt på att hon faktiskt ska göra det. Det gör inte hans mamma heller.

Laura Smither har sprungit bredvid sin pappa ett par gånger på den lilla grusvägen som löper från huset i Friendswood ut till den större vägen som leder till motorvägen I-45, men hon har aldrig joggat ensam tidigare. David ser sin mamma nicka, och systern, som drömmer om att bli ballerina, försvinner ut genom dörren med löftet att vara tillbaka inom 20 minuter.

När dörren öppnas är det inte Laura som är tillbaka. Det är pappa Bob Smithers kollega, som ska äta frukost med familjen.

– Fram tills den dagen skulle jag beskriva min barndom som Huckleberry Finns äventyr. Jag tror inte att en liten pojke kunde växa upp på ett bättre sätt, på en bättre plats, säger David Smither.

 

Men allt fick ett abrupt slut på morgonen den 3 april 1997, när pannkakorna kallnade i köket allt eftersom minuterna tickade.

– Konceptet ”ondska” fanns inte i mitt nioåriga universum. Fram till dess var det värsta som kunde hända i livet att mamma eller pappa sa åt mig att jag inte fick leka längre.

De förstod omedelbart att något hade hänt.

Laura var pålitlig. Om hon sa 20 minuter så var det 20 minuter.

– Det hade regnat i flera dagar och det var mycket lera i dikena. De första timmarna trodde jag att hon hade blivit påkörd av en bil och låg skadad i ett dike någonstans, sedan förstod jag att det måste vara någon som hade tagit henne, säger Gay Smither.

De delade upp sig. Pappa Bob tog ena bilen, mamma Gay och lillebror David den andra.

– Jag satt med nedvevade rutor och ropade på henne. ”Laura, Laura, var är du?”, säger David.

Dagen förvandlades snabbt till en cirkus.

– Från att vi sitter där på morgonen med chokladpannkakor som förblir ouppätna, till dess att det samma kväll landar en helikopter på basebollfältet. Det är 100 poliser, FBI-agenter, vänner och familjemedlemmar i vårt hus. Det var som ett zoo, säger David.

 

För en nioåring var det svårt att ta allt till sig. Först när två av hans bästa vänner kom över på kvällen förstod han hur illa det var. Båda kramade honom hårt, vilket de i vanliga fall aldrig gjorde.

– Barn fattar mer än man tror. Även om de inte förstod intellektuellt vad som hände så kände de på sig att det var illa och att jag behövde en kram, det var mer än många vuxna förstod. Jag tror att barn instinktivt kan känna sådant bättre.

Hans storasyster var omtyckt. Hela samhället slöt snabbt upp. Scoutgrupper, skolor, grannar, bekanta och okända. 6 000 människor letade i skogarna kring familjens hus.

– Det var som att vi var omringande av änglar, säger Gay Smither.

 

Det blev en ny dag. 

Och en ny.

Och en ny.

Friendswood levde upp till sitt namn. Människor strömmade till för att hjälpa, men samtidigt fortsatte livet i samhället. Davids bästa vän fyllde nio år och bjöd på kalas.

– Hans födelsedag symboliserar hur det var för mig. Jag gick på kalaset men var helt avtrubbad. Jag såg hur de lekte, hur ett gäng pojkar kastade sig i poolen, och jag minns hur jag gick undan. Jag gick omkring med ett foto av Laura i fickan, tog fram det och pratade med henne. Frågade var hon var och varför hon inte kom hem till mig. Jag tror att det summerar resten av min uppväxt. Avtrubbad, bortkopplad, malplacerad. Jag kunde inte knyta an till mina vänner och jag undrade ibland om mina föräldrar hade önskat att det var jag som försvann istället. Hon var den duktiga.

Efter sjutton dagar ringde telefonen i hemmet. Gay sitter i det svagt blåfärgade vardagsrummet, ser sig omkring och minns hur hon reste sig från stolen i samma rum den kvällen för 18 år sedan och lyfte luren.

– Vi hade aktivt valt att inte se på teve under hela tiden hon var borta, och den kvällen ringer en främmande person till oss och säger ”Jag hörde på nyheterna att de hittat en kropp, är det Laura?”. Jag skrek åt henne i telefon, sa ”Hur vågar du?!” och slängde på luren, säger Gay.

Tre timmar senare knackade det på dörren. Polischefen berättade att de hittat en kropp 22 kilometer norr om familjen Smithers hus. Skallgångskedjan hade gått åt det hållet, men inte kommit så långt. Personen man hittat var en ung flicka med tandställning. Den nakna kroppen hade legat i vatten och var så illa tilltygad att den inte skulle gå att identifiera utan tandkort. Familjen fick inte se henne.

Vid lunchtid dagen efter kom polischefen tillbaka. Obduktionen var gjord.

Bob och Gay gick ut ur huset och mötte honom på uppfarten. David var kvar inne i vardagsrummet med en släkting.

– Plötsligt hörde jag ett gallskrik, men jag minns att jag sa till min faster att ”de har gråtit ganska mycket hela tiden, det betyder inget”. Men de förstod vad som hade hänt och de förde in mig i ett sovrum, säger han.

Till sist kom hans föräldrar in. De satte ned honom på sängen och sa att Laura hittats död.

– Jag skrek bara ett ord. Neeeeeeeeej! Instinktivt tog jag tag i dem båda och sedan grät vi alla tre i vad som kändes som en evighet.

Han tystnar.

– Efter det grät jag inte igen under många år. Jag grät inte på hennes begravning, eller på någon av minnesstunderna, eller när någon pratade om henne. Jag bara stängde av.

Han var inte den enda.

– Plötsligt blev vårt hus tyst, säger Gay och torkar en tår från kinden.

– När Laura levde var det här huset fyllt av glädje och kärlek. Efter att vi begravt henne blev huset som en grav. Vi förvandlades till tre dysfunktionella människor som råkade bo under samma tak och som råkade stöta på varandra. David höll sig i sitt rum, Bob gick till vårt sovrum och jag satt här i vardagsrummet.

Makarna Smither sökte tröst i flaskan. De beskriver hur de öppnade en flaska vin eller blandade margaritas på kvällarna för att döva sina sinnen.

– Jag vet att det inte är lösningen, men vi var så bedrövade, Bob hade nog skjutit huvudet av sig annars, och jag förstod inte hur jag skulle kunna leva. Jag nattade David och sedan satte jag mig i soffan och drack tills jag inte kunde känna längre. Ibland vaknade David på natten, kom ut, och hittade sin mamma däckad i soffan. Det är inte ett minne man vill ge till sitt barn, men det är ett minne jag gav mitt, säger Gay.

De var i ständig kontakt med polisen för att åtminstone få svar på vem som mördade deras dotter.

– Laura pratade alltid om rättvisa, så vi tyckte det vore lämpligt om hon fick det själv, säger Bob Smither.

Men de fick aldrig någon gärningsman. Polisen hade flera misstänkta, bland annat en dömd sexförbrytare som arbetade i området och som blev ledig för dagen bara fem minuter innan Laura gav sig ut på sin joggingtur, men det fanns aldrig några bevis som kunde leda till åtal.

– Vi hade velat ha en rättegång. Även om vi tror att vi vet vem som mördade henne, och att den mannen sitter i fängelse för att ha kidnappat en kvinna, så hade vi velat ha ett åtal, se bevisning. Så länge en person inte är fälld finns det alltid tvivel, säger Bob Smither.

Bob och Gay stängde in sig i sin sorg. De startade ”Laura Recovery Center” för att hjälpa andra föräldrar som drabbades av liknande förluster. Men medan de åkte landet runt för att stötta drabbade mammor och pappor fanns deras egen drabbade son kvar i Friendswood.

– Jag tvingades växa upp för fort, säger han.

I tonåren började han med droger. Fem års missbruk följde.

– När jag var 19 satt jag på en algebralektion och räknade på om jag skulle hoppa av skolan och satsa på en karriär som knarklangare. Plötsligt var det som om jag såg mig själv, och insåg vad det faktiskt var jag planerade. Jag gick på mitt första möte med anonyma narkomaner samma dag, säger han.

Han blev ren. Började gå i terapi. Och hade timslånga och åter timslånga samtal med sina föräldrar.

Fyra år på universitet och fyra års arbete på Texas oljefält senare är han 27 år. Han sätter sig tillsammans med mamma Gay och pappa Bob i en soffa i hemmet för att fotograferas.

De skrattar åt att soffan egentligen är för liten för alla tre. Gay tar Davids hand.

– Det har tagit många år, men vi har nog sagt det som behöver sägas och förlåtit varandra åt alla håll, säger David.

Nu vill David hjälpa andra barn i samma sits.

– Vi var sex syskon till mördade barn som möttes på en workshop. Det var som en aha-upplevelse. Vi hade alla känt samma sak, att vi blivit bortglömda. Vi hade inte bara förlorat ett syskon, vi blev föräldralösa på kuppen.

Från att inte ha velat ta i systerns minnesorganisation med tång tittar han nu – tillsammans med sina föräldrar – på sätt att låta den leva vidare, med ett nytt fokus.

– Det finns tyvärr en annan nioårig pojke någonstans som kommer att vara med om samma sak. Han ska få den hjälp jag inte fick. Om jag kan hjälpa honom, då är det värt att dra ut skelettet ur garderoben, och ställa upp på den här intervjun. Jag vill aldrig att min syster ska glömmas, men jag tänker göra mer med mitt liv än att vara hennes bror.