Han erkände mord på ”de elva som for till himlen” i brevet

Antingen är Edward Bell, 72, en av USA:s värsta seriemördare.
Eller så är han fullständigt galen.

Eller både och.

PACK UNIT, TEXAS  Åtta kilometer utanför lilla Navasota i Texas ligger fängelset Pack Unit.

Vägen dit är grön och gemytlig. En diner längs vägen som lockar med specialpris på revbensspjäll. En loppmarknad där hela trädgården är full av prylar. En rejäl, asfalterad, ödslig väg utan någon mötande trafik.

Och till sist, i slutet av vägen, ligger det.

Det första som syns är tornet, där en kvinna i illasittande grå byxor och en blå skjorta med kriminalvårdens logga fastsydd tittar med ena ögat i ett kikarsikte, ständigt redo att skjuta för att döda, skulle det behövas. Under tornet tronar fängelsets röda huvudbyggnad. Där står en man och en kvinna och väntar för att kunna göra en kroppsbesiktning av dagens två anmälda besökare från Sverige. Om vi vill nyttja toaletten går det bra, men den har inget lås. De måste kunna öppna snabbt om de misstänker att vi försöker få in smuggelgods. En metalldetektor sveper över våra kroppar. Händer likaså. För fotograf-Pontus är det hans första upplevelse av en amerikansk fängelsegenomsökning. Första gången är, well, som första gånger brukar vara. Speciell. Klart är att flygplatskontroller aldrig kommer att kännas närmelsevis lika utlämnande igen.

En grind. Sedan en ny grind med taggtråd. En elektronisk dörr. En ny registrering. Och så en rejäl plåtdörr med ett imponerande lås. Fängelset är byggt 1983. Dörren känns som om den är hundra år äldre.

Till sist är vi i rummet där svart galler med små hål omringar stolen där han ska sitta.

”Han kommer snart”, säger den ena vakten och försvinner iväg.

Jag och Pontus tittar på varandra. Vi vet inte om vi snart kommer att träffa en av USA:s värsta seriemördare, eller en fullkomlig galning.

Edward ”Butch” Harold Bell föddes den 26 maj 1939 i Houston. Han växte upp på en gård en timme väster om staden. Var med i scouterna, spelade trombon i skolorkestern, hade bra betyg. Gifte sig tidigt och fick i rask takt tre barn. 27 år gammal greps han första gången, för att ha blottat sig för unga flickor. Han dömdes till behandling och lades in på en psykiatrisk klinik en kortare period, innan familjen flyttade till Lubbock, Texas. 1969 greps han på nytt, återigen för att ha blottat sig, och dömdes till terapi för sina ”perversioner”. Han skilde sig från sin fru och flyttade till Galveston där han skrevs in på ett psykologiskt terapiprogram för sina ”sexuella problem”. Under det följande året, samtidigt som han behandlades, greps Bell av polis fem gånger för att ha blottat sig.

– Jag har förmodligen blottat mig för över 10 000 flickor, säger mannen i den vita overallen som kommit in i fängelsets besöksrum.

Han berättar att det inte är hans fel. Han säger att han är hjärntvättad av FBI. Att Franklin Roosevelt rekryterat hans föräldrar som hemliga agenter, och att allt som skett är på grund av dem.

– Min mamma slog mig hårt med en käpp på min nakna kropp när jag var tre år, det var då min sexuella aptit började, säger han.

– Efter det, när jag växte upp, sa min mamma att jag inte fick ha sex med flickor för de skulle bli gravida. Så jag började älska med djur. En hund, några kycklingar. Vi hade ett får som blev dräktigt, men det var inte jag.

1970 gifte han sig för andra gången.

– Jag förstod snabbt att min fru inte skulle orka med min aptit, jag ville ha sex morgon, middag och kväll. Men jag borde ha gått till prostituerade istället för att göra vad jag gjorde, säger han.
– Jag våldtog några flickor. Men jag gjorde dem inte illa.

Är inte våldtäkt de facto att göra någon illa?
– Jo, naturligtvis. Men jag slog dem inte.

Under åren som följde, 1971–1977, skulle ett stort antal unga flickor och kvinnor försvinna längs I-45, främst i området kring just Galveston. Året efter, 1978, parkerade Bell sin bil framför en lekplats där flera små flickor lekte. Bell klev ur bilen, naken från midjan och nedåt, och gick mot flickorna samtidigt som han rörde vid sig själv. Flickorna började skrika och en vietnamveteran, Larry Dickens, hörde skriken. Han rusade ut och tog Edward Bells bilnycklar och sa åt sin mamma att tillkalla polis. Några minuter senare låg Larry Dickens död. Hans mamma hade stått bredvid och sett på när Edward Bell lugnt tog fram en pistol och sköt honom i huvudet flera gånger innan han lutade sig fram, tog sina nycklar, klev in i bilen och körde iväg.

Edward Bell flydde landet, och var under hela åttiotalet Texas mest efterlyste man. Den 2 december 1992 sändes ett avsnitt av den amerikanska tv-serien ”Americas most wanted” som handlade om Bell. Då började telefonerna gå varma. Det visade sig att den efterlyste mördaren levde i Panama. Han greps, och fördes till Texas där han dömdes till sjuttio års fängelse för mordet på Larry Dickens.

Efter fem år i fängelse skickade han ett brev till åklagarmyndigheten där han erkände mord på närmare ett dussin flickor, som han kallade ”the eleven that went to heaven”.

Han berättade bland annat att han sköt Debbie Ackerman och Maria Johnson med en .357 Magnum, samt att flickornas händer och fötter var bundna. Allt detta stämde, men hade också nämnts i samband med rapporteringen av morden. Bell skrev också att om han skulle åtalas för brottet skulle han neka på grund av FBI:s hemliga program, som hjärntvättat honom.

När polis och åklagare åkt till Pack Unit har de återvänt tomhänta. Edward Bell har vägrat tala med alla former av myndighetspersoner som inte kommer dit med ett papper som ger honom immunitet mot att han berättar. Han säger helt enkelt ingenting.

I dag gör han ett av få undantag.

– Jag dödade fel personer, säger han och rycker på axlarna.

– Jag borde ha dödat min pappa och farbror, de som var med och hjärntvättade mig. Jag borde inte ha dödat de jag dödade. Men om det inte hade varit för det här programmet hade jag inte dödat dem. Jag dödar inte ens kackerlackor. Jag har dem i min cell, jag dödar dem inte, jag ger dem till och med mat på jul.

Mellan oss ligger listan på de elva flickor den här mannen kan ha mördat.

Colette Wilson, 13 år, 1971, Sharon Shaw, 14 år, 1971, Rhonda Renee Johnson, 14 år, 1971, Gloria Ann Gonzales, 19, 1971, Debbie Ackerman och Maria Johnson, båda 15, 1971, Kimberly Rae Pitchford, 16 år, 1973, Georgia Geer, 14 år och Brooks Bracewell, 12 år, 1974, Nina Lynn Kluge, 16 år, 1975, och en oidentifierad kvinna i mitten av sjuttiotalet.

Under samma tid försvann även Brenda Jones, 14 år, 1971, Allison Craven, 12 år, 1971, och Suzanne Bowers, 12 år, 1977.

– När jag är en fri man så ska jag berätta allt för dig, säger han.

Vi berättar om en av kvinnorna vi mött på resan, Claire Wilson. En 82-årig dam som i mer än halva sitt liv har sörjt sin dotter. Som såg sin man tyna bort i sorg efter att i egenskap av att vara Colettes tandläkare fått hennes käke i handen och känt igen sina egna lagningar.

Vill du säga något till den mamman, ge henne ro?
– Jag vill säga att jag är ledsen att hennes dotter är död.

Kan du erkänna att du dödade henne?
– Jag berättar allt när jag är en fri man.

När du säger att du har dödat fel personer, kan du berätta vilka du menar?
– Jag känner väldig skam, men det var inte mitt fel, det var programmets.

Är du ledsen för vad du gjort?
– Jag är ledsen för det jag gjort, men är de som satte mig i programmet ledsna?

Många barn har försvunnit. Du har själv flera stycken. Vad har du för kontakt med dem i dag?
– Ingen. De är med i programmet. Min son försöker få mig att antingen bli suicidal, mordbenägen eller homosexuell. Eller ännu värre, religiös.

Efter en timme är intervjun med mannen med de isblå ögonen, den dåliga hörseln och den släpiga rösten över. Det finns ingen mer tid att få fram detaljer från personen som kan ha mördat elva flickor.

Vi kliver ut genom grindarna och möts av gassande Texasvärme. Sannolikheten att den 72-årige mannen en dag kommer att göra samma sak är näst intill obefintlig.

En obehaglig känsla stannar kvar i bilen långt efter att tornet med den beväpnade kvinnan försvunnit i backspegeln. En tanke om att så många mammor och pappor kanske skulle ha kunnat få ett svar av mannen där inne.

Det allra sista han säger innan vi tar farväl är en mening:

– Jag kommer ihåg allt. Allt. Från A till Ö. Men jag tänker inte berätta. Inte förrän du och jag båda står på andra sidan den där grinden.