Hon kastade sig ut från kidnapparens pickup – överlevde

Med en kniv tryckt mot ryggen tvingades 19-årig Sandra Sapaugh in i en vit pickup, av en man med cowboyhatt.

Hon är en av få kvinnor som överlevt en attack längs I-45.
Nu bryter hon tystnaden.

– Jag är övertygad om att han mördat andra kvinnor, säger hon om sin kidnappare.

WEBSTER, TEXAS När ambulansen anländer till snabbmatskedjan The Waffle House längs motorvägen I-45 den 17 maj 1997 förfäras sjukvårdarna över synen de möter.

Den 19-åriga kvinnan blöder och har rivsår över hela kroppen. Hennes lår, knän och fötter har svåra brännskador. Hon förs på bår till St Johns sjukhus i närliggande Clear Lake, där läkarna omedelbart syr ihop ett stort sår i hennes huvud för att stoppa en kraftig blödning. I tre dygn vårdas hon på intensivvårdsavdelningen innan hon slutligen har ork att berätta.

Sandra Sapaugh var 19 år och hade hoppat av skolan för att jobba och försörja sina två barn. Just den här kvällen hade hon lämnat döttrarna hos sina föräldrar för att åka till sin snart före detta mans hem och hämta en del av bohaget. Hon var på väg tillbaka till föräldrahemmet när hon klockan ett på natten svängde av från I-45 till West Nasa Road, där hon planerade att sova några timmar på ett Motel 6 innan det var dags att köra vidare. Men hotellet var fullt. Hon åkte över gatan till en affär och gjorde några småköp innan hon skulle köra vidare.

På parkeringsplatsen när hon kom ut från affären noterade hon en man som tittade på henne. Hon hoppade in i bilen och började åka, men kom inte långt innan bilen krånglade. Sandra hade fått punktering.

När hon stannade bilen såg hon hur en pickup parkerade precis bakom henne på vägen, och samme man som hon nyss sett kliver ut. Han frågade henne om hon behövde hjälp. Det gjorde hon. Sandra hade aldrig bytt en punktering.

Mannen sa åt henne att hämta ett verktyg i hans passagerarsäte, och när hon öppnade dörren för att sträcka sig in kände hon plötsligt en kniv mot ryggen.

Han föste in henne, satte sig på hennes ben, och höll kniven mot hennes hals. Han började köra på I-45 norrut, samtidigt som han sa åt henne att klä av sig.

– Jag mår fortfarande illa när jag tänker på rädslan, säger hon.

Mannen drog i hennes tröja och klämde på hennes bröst, medan han beordrade henne att dra ned sina byxor. Hon tittade sig omkring och såg att passagerardörren var olåst.

Sandra Sapaugh sa då att hon ville ta av sig sina skor, för att kunna ta av sig byxorna helt.

Mannen i bilen släppte greppet om hennes fötter och gav henne då en chans. Hon öppnade dörren och kastade sig ut, men mannen fick tag i hennes tröja. Sandra släpades längs vägen allt eftersom mannen körde, vilket gav henne svåra brännskador över hela benen. Till sist gick hennes tröja sönder och hon föll handlöst mot marken.

– Jag var skräckslagen men jag var tvungen att hoppa. Jag visste att det var det enda sättet, säger Sandra.

Samtidigt som kroppen slog i marken såg hon de röda bromsljusen på pickupen framför henne. Sedan de vita backljusen.

Sandra vände sig om och såg en bil sakta in bakom sig. Med en styrka hon inte visste att hon hade sprang hon mot bilen och bad om hjälp. En kvinna som varit på sin systers möhippa förstod situationen, såg bilen framför dem, och sa åt kvinnan att sätta sig i bilen innan hon rivstartade iväg, samtidigt som mannen körde åt andra hållet.

– Jag kontaktade faktiskt den kvinnan alldeles nyligen, säger Sandra.

– Det tog mig många år, men jag ville tacka henne för att hon gjorde det hon gjorde. Inte alla skulle stanna i den situationen. Hon sa att hon hade väntat många år på att höra från mig.

På sitt kontor, på Joe Winter Investigations i det lilla samhället Seabrook – bara några minuter från Nasa, sitter en 58-årig privatdetektiv och skakar på huvudet åt berättelsen som fortfarande ligger nära hennes hjärta.

– Jag visste ingenting om kidnappningen av Sandra Sapaugh förrän jag fick ett samtal till mitt kontor, säger Sue Dietrich som efter trettio år som polis nu sadlat om.

Mannen som ringde visste att Sue Dietrich hade en specialkompetens: Hon var en av få utbildade hypnotisörer i distriktet.

– Jag hade fått erbjudandet ett par år tidigare och gått en specialutbildning. Det användes inte så ofta då, men det är verkligen ett underbart redskap för en polis. Minnena finns där. Jag undervisar på polisutbildningen, och jag brukade faktiskt hypnotisera hela klassen innan de skulle ta sina examensprov, för att hjälpa dem att minnas. Alla brukade klara sig, säger hon och ler åt minnet.

Men det fanns inget komiskt med samtalet som kom den eftermiddagen, 1997. Mannen i luren berättade att kvinnan som behövde hjälp, överlevaren Sandra Sapaugh, var svårt skadad.

– Jag sa att jag inte kunde hypnotisera henne om hon var på smärtstillande, och det var hon ju, hon hade fruktansvärda brännskador och enorma smärtor. Det var då jag förstod vilken stark kvinna jag hade att göra med. När hon fick höra att det inte gick sa hon bara att de skulle sluta ge henne mediciner.

– Hon var så stark, så modig. Hon hade så fruktansvärt ont och ändå sa hon att de skulle ta bort all medicin, för att hon skulle kunna hypnotiseras. Hon ville så gärna ta honom.

– Hon var så mottaglig för hypnosen. Folk tror att det är en massa mumbo-jumbo, men det handlar ju bara om att få folk så avslappnade att de når sitt undermedvetna. Alla minnen finns ju där, säger Sue Dietrich.

I mörkret, omgiven av Sue Dietrich lugna röst, förflyttade sig Sandra Sapaugh, trots smärtorna och skräcken, tillbaka till den där pickupen.

– Att försätta henne i hypnos tog ungefär 35 minuter. Jag bad henne föreställa sig att hon satt framför en tv, och att hon såg sig själv i den. Hon hade en fjärrkontroll i handen och jag förklarade att hon bara skulle se på tv:n vad som hände, hon skulle inte delta. Hon var lugn.

Sue Dietrich frågade vad hon mindes, och Sandra beskrev en man med svart cowboyhatt, vit skjorta och släpig dialekt. Hon påpekade att huden i hans ansikte var lite ärrig.

– Jag bad henne titta sig omkring inne i pickupen och berätta vad hon såg. Hon sa ”det finns två post it-lappar på handskfacket och jag frågade vad det stod på dem. Hon gav mig några siffror, fem stycken.

Sandra beskrev en fastmonterad mobiltelefon mellan de båda sätena, men utan själva luren att prata i. Hon beskrev mattan på golvet, att den var blå.

 

När hypnosen var över hade polisen en beskrivning av mannen, hans klädsel, hans bil, hans hy och hans dialekt. Plus detaljer om inredningen i bilen.

Men trots det gick dagarna. Som blev till veckor. Och så småningom månader.

Sue Dietrich bytte jobb och avancerade. Från att vara kriminalutredare i Alvin utsågs hon till den första kvinnliga polischefen någonsin på lilla Tiki Island, som man passerar på I-45 mellan Houston och Galveston. Under ett möte träffade hon plötsligt sin motsvarighet från det lilla samhället Friendswood, ett par mil bort längs I-45. Han beklagade sig över ett olöst mord som inträffat i staden tidigare samma år, när tolvåriga Laura Smither gav sig ut och joggade och aldrig återvände.

”Vi vet att en dömd sexförbrytare befann sig i trakten vid tidpunkten då hon försvann, men vi har inget på honom”, berättade polischefen för henne.

Av nyfikenhet bad Sue kollegan beskriva mannen.

– Han sa att mannen bar svart cowboyhatt och jeans, att han körde en vit pickup och att han pratade med släpig accent.

Det hade gått flera månader sedan hypnosen, så det tog ett tag innan polletten trillade ned.

– Jag vaknade klockan tre på natten och bara förstod att det var samme person. Jag kastade mig på luren och ringde polischefen som styrde upp en vittneskonfrontation med Sandra omedelbart. Hon identifierade mannen utan att blinka, säger Sue Dietrich.

William Lewis Reece vid tiden för kidnappningsrättegången. Han dömdes till 60 års fängelse.
William Lewis Reece hade tidigare suttit i fängelse i Oklahoma för våldtäkt. Efter avtjänat straff flyttade han till Texas och började bland annat jobba för en byggfirma som arbetade bara några minuter från familjen Smithers hus. Samma morgon som tolvåriga Laura gav sig ut och joggade fick William Reece sluta jobbet tidigt på grund av regn. Omständigheter som inte ser särskilt bra ut, men som är långt från en fällande dom.

Under rättegången vittnade Sandra Sapaugh, Sue Dietrich, kvinnan som räddade henne längs vägen den natten, samt butiksexpediten i den affär där Sandra handlade den natten.

Det tog juryn sex timmar att döma William Reece till ett 60-årigt fängelsestaff. Han kan tidigast släppas år 2027. Han nekar till alla anklagelser.

– Men jag är övertygad om att det monstret dödade Laura, säger Sandra Sapaugh.

 

Hon berättar att hon var gravid när hon kidnappades, men att hon ännu inte visste om det.

– Jag är så tacksam att min son överlevde. Jag har fyra barn nu, och en underbar man. Jag har ett lyckligt liv och jag har gått vidare, medan monstret sitter i fängelse, säger Sandra som nu bytt namn.

Och på sitt kontor sitter hypnotisören Sue. Hon öppnar en låda och plockar fram en gammal mapp som fått följa med i flytten. Den innehåller information hon är stolt över och gärna vill visa.

– Vet du vad jag tycker är så häftigt i det här? säger Sue Dietrich och ler.

– När de grep honom hade han fortfarande kvar post it-lapparna i bilen. Varenda siffra som Sandra sagt stämde.

Fotnot: William Reece avböjde att låta sig intervjuas i fängelset.