Tim: Jag försöker rädda min dotter om och om igen

Det är en stekande het majmorgon och Tim Miller är på jakt efter ett huvud.

Tillsammans med teamet i Texas Equusearch har han vigt sitt liv åt att hitta kroppar.

– Varje gång en anhörig tackar mig svarar jag att de ska tacka Laura istället. Hade min dotter inte mördats skulle jag inte varit här, säger han.

LEAGUE CITY, TEXAS Men för att till fullo förstå varför mannen med de sorgsna ögonen och det fårade ansiktet går längs en dikeskant i utkanten av Houston, varför han tittar på en betongpelare som är nedfläckad av blod och hjärnsubstans, och varför han letar efter kroppsdelar, så måste vi backa bandet tre decennier.

Det var i början av hösten 1984 och familjen Miller – pappa Tim, mamma Jan och dottern Laura – hade precis flyttat in i sitt nya hem på Cardinal Drive i League City.

Huset gick i brunt och beigefärgat tegel, var omringat av ett vitt staket, och i trädgården växte en stor ek. Flyttkartongerna var ännu inte uppackade och telefonen hade inte kopplats in.

På morgonen den tionde september skyndade Tim Miller iväg till jobbet ungefär samtidigt som Laura sa till sin mamma att hon ville gå till affären i hörnet av Hobbs Road och West Main Street för att ringa sin pojkvän från telefonkiosken. Även mamma Jan var stressad till jobbet. Hon sa att hon skulle släppa av Laura på vägen, sedan skulle 16-åringen gå själv den dryga kilometern tillbaka till hemmet.

När Tim och Jan kom tillbaka från sina jobb var huset tomt. Laura hade aldrig återvänt.

De förutsatte till en början att hon var hos sin pojkvän, tills han ringde på dörren senare samma kväll för att hälsa på henne. Då började de åka runt och leta. Dag två ringde de polisen, som sa att ”16 var en vanlig ålder att rymma hemifrån”.

– Det finns inte ett ord i ordboken som kan förklara känslan att ha ett försvunnet barn. Eller jo, det finns det kanske. Total hjälplöshet, hopplöshet, fruktan. Du vet inte vad du ska göra, säger Tim Miller.

Dagarna gick. Plötsligt fick Tim Miller reda på något som fick honom att frysa till is.

En annan ung kvinna hade försvunnit ett år tidigare, den 7 oktober 1983. Hon hade senast setts vid samma telefonkiosk som Laura besökte. Den kvinnan hette Heide Villareal-Fye.

Tim Miller gick till polisen som var tvärsäker:
De båda fallen hade inget med varandra att göra.

– Jag minns att jag grät sista gången jag såg henne. Vi höll på att flytta från vår trailer som vi bodde i, vi skulle flytta närmare min moster, och hon skulle träffa några vänner som skulle hjälpa henne med flytten. Jag grät och sa ”åk inte” och hon svarade ”oroa dig inte, jag kommer tillbaka”, och sedan såg jag henne aldrig mer, säger Brandi Villareal.

Hon var fem år gammal. Hennes mamma, Heide Villareal-Fye, var 19 när hon blev mamma. Nu levde hon ensam med sin dotter och jobbade som servitris.

Brandi har aldrig pratat om sin mamma i någon intervju tidigare. Hon säger att hon inte orkat minnas. Hon ler, samtidigt som tårar börjar rinna längs kinderna, och säger att hon plötsligt känner nu att hon faktiskt vill tänka på sin mamma, att hon är redo att minnas henne, minnas den tiden.

– Hon kom aldrig tillbaka. Min mormor och morfar sa bara till mig att ”vi kan inte hitta din mamma”, och tiden gick. Jag minns hur jag tappade min första tand och gick omkring med den, för jag ville visa mamma när hon kom hem att jag tappat tanden, säger Brandi.

Det blev jul. Familjen lät Heides presenter ligga kvar under granen, oöppnade. Brandi satt och tittade på dem. Undrade när hennes mamma skulle öppna klapparna.

Det blev nytt år. Brandi fyllde sex. Hon minns hur ledsen hon var att hennes mamma inte var där när ljusen skulle blåsas ut. Sedan blev det påsk. Brandi längtade efter att påskharen skulle komma. Istället kom en massa bilar med röda och blå ljus.

– Jag minns att jag tänkte att det såg ut som att det var jul, med alla blinkande lampor utanför huset, säger hon.

Poliserna kom med ett besked familjen både längtat efter – för att äntligen få svar – och samtidigt fasat. En mamma, pappa, ett barn och en hund hade varit ute på sin gräsmatta och lekt. Plötsligt hade hunden rusat iväg, och sedan återvänt med något i munnen. Förfärade insåg familjen att hunden bar på ett huvud.

Polis kom till platsen och lokaliserade snart ännu fler kvarlevor på ett oljefält i närheten. En obduktion bekräftade att den nakna upphittade kroppen var Heide Villareal-Fye. Hon hade blivit misshandlad till döds.

– Mitt liv blev aldrig mer detsamma, säger Brandi.

– Jag fick växa upp med min mormor och morfar, och speciellt morfar blev helt nedbruten av sorg. När jag blev tonåring blev han som galen när jag skulle ut med vänner. Han var rädd att någon skulle röva bort mig också, att jag skulle försvinna som min mamma.

Hon berättar hur morfadern hade en polaroidkamera liggandes hemma i hallen, och hur foton av hennes vänner fyllde väggen ovanför den.

– Innan jag fick lämna hemmet med någon fotograferade han den personen, fotade av deras körkort, och om de hade en bil gick han ut och plåtade registreringsskylten också, säger Brandi.

Polisen hittade aldrig någon gärningsman. Det senaste spåret av den 25-åriga mamman var att en expedit mindes att han sett henne stå vid en telefonkiosk i League City och prata i telefon.

– Polisen brydde sig inte. Heide jobbade som servitris, en helt vanlig servitris, men de fick det att låta som att hon samtidigt som hon sålde drinkar även sålde sig själv, vilket inte kunde vara längre från sanningen, säger hennes syster Josie Poarch.

– Polisen himlade med ögonen och sa att Heides mord var en enskild händelse. Jag litade på polisens omdöme. Det var nog det dummaste jag har gjort, säger Tim Miller.

Och det är exakt det beskedet Tim Miller får av polisen, när han åker dit för att få veta mer om kvinnan som försvunnit vid samma telefonkiosk som hans dotter, och som sedan hittades på ett oljefält.

– De himlade bokstavligen med ögonen och svarade att Heides mord var en enskild händelse. Att hon hade varit servitris och att hon sannolikt haft ett sexuellt äventyr som gått snett. Jag frågade var hon hittades, men de sa att det var på privat mark som var avspärrad, säger Tim Miller.

Han åkte hem från polisen bedrövad, med en skarp tillsägelse ringande i öronen.

– De sa åt mig att jag inte skulle kontakta familjen Villareal. Att de var nedbrutna av sorg och att det sista de behövde var att jag störde dem i sorgen. Jag litade på polisens omdöme då. Det var nog det dummaste jag har gjort, säger han.

Sjutton månader – som Tim Miller säger att han inte önskar en enda människa i hela världen – passerade.

– Varje gång någon ringde, varje gång någon körde upp på vår garageuppfart, varje gång någon knackade på dörren, så fick jag hjärtklappning för jag trodde att det var någon som hade besked om Laura. Jag kunde inte jobba. Jag började dricka rejält.

Han säger att alkoholen bedövade honom, gjorde att han inte kunde känna alla de där känslorna han inte orkade med.

Tills han en februaridag 1986 läste i tidningen att två kroppar hittats i League City.

Enligt artikeln låg kropparna på samma plats som Heide Villareal-Fye hade hittats på.

– Jag och min fru tog tidningen i handen och åkte raka vägen till polisstationen och frågade dem, ”finns det någon chans att någon av kropparna är vår dotter?”. De bad om hennes tandkort och frågade om vi hade en mössa så att de kunde ta ett hårprov.

Tre dagar senare ringde polisen och bad makarna Miller komma till stationen.

Den ena kroppen var identifierad. Det var deras 16-åriga dotter. Hennes dödsorsak var okänd. Den andra kroppen var en ung kvinna som liksom både Laura och Heide var vit, med axellångt ljusbrunt hår. Hon var skjuten i ryggen och hade enligt rättsläkaren dödats två till fyra veckor innan kropparna hittades, alltså över ett år efter att Laura försvann.

– Jag minns att jag drog en liten lättnadens suck. Det enda som är värre än att ha en mördad dotter är att ha en saknad dotter som du i hjärtat vet är död, men att du inte får hem henne, att du inte får begrava henne, ta farväl.

Media döpte fyndplatsen till ”Texas Killing Fields”, ett dödens fält.

– Jag hatar namnet, säger han när han står på platsen där hans dotter hittades.

– Dessutom är det fel, för de dödades inte här, de dumpades här.

Han åker inte ut hit så ofta längre. Det var värre i början. Då kunde han besöka platsen morgon, middag, kväll. Och natt.

– Jag åkte hit med ett vapen i handen och gömde mig i buskarna. Sedan satt jag här, två–tre på nätterna, och bara väntade på att mördaren skulle komma tillbaka. Att han skulle dumpa ännu en kropp. Han hade redan lämnat tre kroppar här. Heide, Laura och den oidentifierade kvinnan. När han kom med en fjärde kropp skulle jag ta honom på bar gärning. Jag vet inte om jag hade dödat honom omedelbart, men det var det jag satt och fantiserade om när jag satt där i buskarna.

Äktenskapet gick i kras. Jobbet gick åt skogen. Tim Miller drack och tillbringade sin tid på oljefältet. Och sedan, sju år efter att hans dotter försvann, hände det ofattbara. Ett par som var ute och red på oljefältet snubblade över en fjärde kvinnokropp. Återigen en ung kvinna med ljusbrunt hår, precis som de andra tre. Eftersom den första oidentifierade kvinnan kallades ”Jane Doe” fick den här kvinnan namnet ”Janet Doe”. Det kallas hon fortfarande.

– Jag tycker att det är så fruktansvärt att det finns familjer där ute som inte fått veta. Det krossar mitt hjärta, säger Tim Miller.

Strax efter försvann en annan flicka, i en närliggande stad.

– Hennes familj kontaktade mig och bad om hjälp att leta.

Tim Miller åkte dit, hjälpte till och gjorde en förvånande upptäck – om sig själv.

– Jag insåg att jag var bra på att hitta kroppar, säger han.

Det uttalandet är en grov underdrift. Tim Miller är i dag en av de bästa i USA på att hitta kroppar.

För femton år sedan bestämde Tim Miller sig för att dedikera resten av sitt liv till att hjälpa andra familjer i samma sits, och grundade sökorganisationen Texas Equusearch, som letar efter saknade personer. Organisationen har växt och har i dag kontor i tre delstater och 600 volontärer som ger sig ut och letar närhelst ett larm kommer. De har den högsta upphittandestatistiken av alla sökorganisationer i USA, Texas Equusearch hittar cirka 85 procent av människorna de letar efter, totalt nästan 500 personer på 15 år.

Vilket för oss tillbaka till nutid, och till ett dike i Houston, där Tim Miller – en gassande het majdag 2015 – instruerar dagens sökpatrull hur de ska leta efter kvarlevorna av en ung man. Tim har varit på platsen sedan gryningen, och läst på om hur väder, vind och regn varit de senaste dagarna. Han visar en betongpelare där det syns tydliga spår av både blod och hjärnsubstans och förklarar i vilken riktning kroppen rimligtvis flutit iväg. Han pekar ut ett ställe där han vill att gruppen ska börja söka. Det dröjer inte länge förrän en grå t-shirt fiskas upp.

Styvpappan till den försvunne unge mannen känner omedelbart igen styvsonens t-shirt. Han omfamnar Tim Miller hårt och länge. När mannen tackar honom skakar Tim Miller på huvudet.

– Tacka inte mig. Tacka Laura, säger han.

– Hade hon inte mördats hade jag inte varit här. Allt det här är tack vare henne.

Det är dags att låta teamet fortsätta jakten på kvarlevor utan Aftonbladet i närheten. Men innan vi lämnar Tim Miller ställer jag en sista fråga:

Vad hade hänt om Tim Miller år 1984 haft Tim Miller år 2015 att ringa?

Han vänder blicken mot den grå t-shirten som nu ligger på marken.

– Den pappan hade inte behövt vänta 17 månader på att få veta. Jag hade hittat henne snabbare.

Han tystnar. Funderar.

– Och då skulle hennes mördare nog inte vara fri, och Jane Doe hade förmodligen varit vid liv. Jag inser att jag försöker rädda min egen dotter om och om igen genom mitt jobb, men jag vet inte vad annat jag ska göra. Det här är mitt liv nu.

Fotnot: Mellan åren 1984 och 1991 hittades fyra kroppar på Texas Killing Fields. Heide Villareal-Fye, Laura Miller, Jane Doe och Janet Doe. Samtliga fyra mord är olösta.